Sölve Rydell
Jag sitter vid samma fönster som vanligt. Den breda Olofsgatan nedanför mig, snett till vänster ett vackert gult trähus med brutet tak, till höger ett ljusgrått, ornamenterat stenhus, däremellan en nyhamlad ask, ett smitt järnstaket och en cypress. Den lilla parkeringen nämner jag inte; den ser jag inte när jag tänker.
Här har jag skrivit sex böcker på tolv år. Den första skrev jag för hand, den heter De tama längtar, de vilda flyger och gav mig Ivar Lo-priset 1996 och är lång, 320 sidor. Jag satt på förmiddagarna i min stora fåtölj och det var så märkligt med den romanen; den liksom skrev sig själv, det var mycket lustfyllt. På kvällarna läste jag igenom det handskrivna, lyssnade av rytmen i språket, ändrade tills jag blev nöjd och talade sedan in alltihop på band, med tydliga kommatecken, semikolon och punkt. Några dagar senare fick tillbaka kapitel för kapitel utskrivna av en god och trevlig kvinna.
I maj 2007 kommer den åter ut i En bok för alla, i pocket och med nytt omslag. Också det är lustfyllt; den finns inte att få tag i längre, nu uppstår den igen.
De andra fem böckerna och några teaterpjäser har jag skrivit direkt på datorn. Jag har lärt mig sitta och tänka framför det lilla fönstret i det stora, tillbakalutad. Och ibland går människor förbi därnere på trottoaren, några regelbundet. En av dem inplanterade jag i min första ungdomsroman, den som nu ligger på Författarhusets förlag och heter Din dumme jävel. Han hade skinnrock och en mjuk hårlock ner i pannan. I boken heter han Christopher och är en fin kille.
Före det här fönstret, före datorn, för mer än tolv år sedan, skrev jag för hand och på elektronisk skrivmaskin. Att ändra var svårt; för att lägga till måste jag klippa itu manusen och klistra in ett nytt parti. Till slut var de tjocka som pergament.
Så skrev jag många experimentella radiopjäser i kultprogrammet Vattenringar i radions P 1 på åttiotalet och mitt Sommarprogram 1990. Så skrev jag reseskildringen Tunisien sett genom svenska ögon 1986 och de tjogtals sånger som finns insjungna på skiva, inte minst av Tommy Körberg. Julen är här har väl redan blivit en klassisk julsång, fast den bara har 15 år på nacken och tillkom en brännvarm augustidag på vår sommarö i norra Bohuslän.
Nu sitter jag vid datorn igen. Det är vindstilla utanför mitt fönster. Blött på asfalten. Mörknar redan vid halv fem, när jag skriver detta. En ung kvinna cyklar förbi med ett barn på pakethållaren. Hon är stark och vacker, det går undan. Ungen sover, huvudet vilar mot ena axeln.
Så släpper hon styret med ena handen och hittar barnets hand bakom sig. Hon kramar den, värmer den; jag följer dem med blicken tills de försvinner in i mörkret bakom det stora stenhuset.

Sölve Rydell

Skapande ord