Hej!

Mitt liv har varit och är ganska brokigt. Så vill jag ha det. Lära mig något nytt varje dag. Skratta länge och ofta. Gråta mellan varven. Då och då sätter jag mig ned med korslagda ben och ser in i elden som brinner framför mig. Känner stillheten och lugnet lägga sig som en matta av sammet runt mig och tiden stannar... I denna skrivande stund befinner jag mig i Vilhelmina, Lapplands pärla. Mina tre flickor är de viktigaste personerna i min tillvaro. Vilken fantastisk känsla att få följa dem fram genom livet!
När det gäller mitt yrkesverksamma liv kan man säga att den röda tråden har varit "service till andra människor". Grundad efter de ramar jag har haft att arbeta med; restaurang/hotellbranschen, barnomsorgen, handikappomsorgen och äldreomsorgen bland annat. Nu sitter jag dagtid och försöker hjälpa människor att infria en del av sina resedrömmar. Både via mail och telefon.

Denna bok, Strimman av Stjärnljus, är i grunden ett brev som jag försökt skriva till min son. Att sörja ett barn... Det gör man hela livet, varje minut, varje sovande och vaken sekund. Den obeskrivbara smärtan. Den absoluta frånvaron. Saknaden, tomheten som finns där hela tiden. Ett svart hål i livsrymden. Allt går inte att formulera i ord... Men minnen finns...

"Hon kom ihåg en händelse som hade hänt under hans sista höst. Strax efter det att den första snön kommit. Han hade varit arg. Vad det var som gjort honom så upprörd minns hon inte, men fullkomligt storilsken var han. Han rusade in på sitt rum och slängde igen dörren så att det small ordentligt. Hela väggen, hela huset, skakade. Efter en stund gick hon in till hans rum för att se hur det var med honom. En kall luftström slog emot henne. Fönstret stod öppet. Hans säng var tom och han syntes inte till någonstans. Hon gick fram mot fönstret för att se om han hade tagit sig ut ur huset den vägen. Det syntes några slags "spår", i snön under fönstret, men de tog tvärt slut så hon förstod att han måste ha gömt sig inne i rummet någonstans. Men var? Hon tittade i garderoben, ingen pojke där inte. Ropade hans namn högt och bad att han skulle komma fram, men ingen kom. Hon förmodade att han i ett obevakat ögonblick smugit ut ur rummet och gömt sig i någon annan del av huset. Vad hon letade! Till slut blev hon tvungen att gå ut och titta på spåren under hans fönster för att se om det verkligen var så att han hoppat ut. Men nej, det var inga fotspår. Då gick hon tillbaka in till hans rum igen… såg sig omkring och böjde sig sedan ned. Drog så ut den vita sänglådan under hans säng där allt smålego förvarades. Där låg han och sov. Med sängkudden under huvudet och hopkrupen som en liten boll ovanpå allt lego. Hon lyfte försiktigt upp honom och lade ned honom på sängen. Han vaknade till lite, sträckte på sig, tittade på henne med sömniga ögon och frågade:
- Såg du spåren Mamma? Trodde du att jag hoppat ut genom fönstret?
Så log han lite finurligt och fortsatte:
- Jag hade kastat ut några stenar i snön för att göra spår...
- Jasså du, vilken lurifax du är. Som mamma sprungit och letat och så låg du hela tiden i legolådan.
- Så du trodde att jag hade hoppat ut genom fönstret?
- Vad skulle jag annars tro, när fönstret var öppet och jag såg spåren?
Då log han med hela ansiktet. Ett sömnigt men mycket förnöjt leende. Hon drog täcket över honom och han somnade om."

Du har lämnat många spår... min älskade vän.

/sanna

e-post till Susanne Rolfsdotter: smallstormybird@yahoo.com