Ola F Nilsson

På dagen tio år efter sin födelsedag, den 19:e juni 1946 å Barnbördscentralen i Luleå, debuterade Ola F Nilsson som författare i Norrbottens-Kuriren med en deckare förlagd till Sveriges hufvudstad, Köpenhamn, där den förslagne tjuven, Lurvige Laban, till sist infångas och förpassas till arresten av farbror polisen.
Redan här var Nilsson långt före sin tid. Och så har det förblivit. Han har, ända fram till dags dato, levt i sin egen värld, skulle man kunna säga.
Det skulle dock dröja innan nästa alster av Nilssons hand gick till trycket, närmare bestämt 1972, när Norrbottens Bildningsförbund gav ut novellantologin Norrbottensskrivare. Nilsson hade dessförinnan hunnit med att ta studentexamen, diversearbeta i hemkommunen Älvsbyn i Norrbottens inland, utveckla sina färdigheter på bildkonstens område, vilket ledde till ett antal separatutställningar, bland annat i Boden, Luleå och Skutskär utanför Gävle, emigrera till sydöstra Kanada, en sejour som varade ett år, samt att i anslutning till antologins tillkomst inleda humanistorienterade studier å Uppsala Universitet.
1980 kom hans första bok ut, novellsamlingen Odjuret på Författares Bokmaskin. Tämligen oförmärkt passerade den, men redan med sin andra titel, Fara vilse, Hjärnstorms Förlag, 1983, också det en samling med noveller, uppmärksammades han förhållandevis rejält. I Upsala Nya Tidning jämfördes han som novellist med Hjalmar Söderberg, ett vitsord som han dock själv avfärdade som närmast skrattretande. Också här förhöll han sig avaktande i sitt utanförskap.
Det skulle dröja sex år innan nästa titel såg dagens ljus, romanen Hundars vargar, bokförlaget Lesart, ett epos i SF-anda, som gick världen lika oförmärkt förbi som den första boken. Nilsson avslutade här samtidigt temporärt en tioårig lärargärning i grundskolan och inledde en ungefärligen lika lång period som vägarbetare i övre Norrland. Under denna tid växlade han mellan spad- och pennskaft, skrev bland annat kåserier i dagspress, vann en novellpristävling i Uppsalademokraten, blev följetongsförfattare i sagda tidning, skrev under ett år dramainslag för Uppsalas lokal-TV, producerade några dokumentärer, vann diverse limericktävlingar och hamnade, som kronan på verket, i en bok om Sveriges bästa limerickar genom tiderna tillsammans med mästarna i genren, Curt Stefan Giesecke och Hans Alfredsson. Skåneförlaget, 1994. I periodens början valdes Nilsson in i Sveriges Författarförbund och mot dess slut började han att erhålla stipendier, vilka innebar resa, kost och logi till diverse orter, bland annat Saxnäs i Västerbottens inland, Runmarö i Stockholms skärgård, Palma de Mallorca, Kavalla i Grekland samt Rhodos.
Under denna tidsperiod inedde han också en kortare karriär som översättare av skönlitteratur från engelska till svenska. Det blev inalles tre titlar för Läsförlagets räkning, "tegelstenar" av det amerikanska författarnamnet Jon Land, en tämligen medioker författare av thrillerhistorier. Till sist fick han nog av masslakter på var tionde sida. Han försörjde sig då också som legitimerad inläsare av fack- och skönlitterar ur för Tal- & Punktskriftsbibliotekets räkning å dettas inläsningscentraler i Sundbyberg och Nacka strand.
1997 blev ett gyllene år för Nilsson. Dels därför att han detta år inledde sin dittills hetaste romans med en lika blond som yppig Liza, dels därför att han fick två romaner förlagda, dokumentärromanen Himmelshöjd och avgrundsdjup, Mimers brunn, kunskapsförlaget samt den tämligen självbiografiska Torsdagsmördaren, Förlagshuset Lindblom. Den förra väckte stort lokalt uppseende, även i pressen, och sålde bra då den utspelas i Enköping med omnejd, den senare gick återigen mer eller oförmärkt förbi, då den ederades av ett förlag som enbart förlitade sig till internethandel, en nymodighet som i den vevan mer eller mindre dog. Så inga recensioner där. Ja, med ett undantag. Nilsson hade själv skickat in ett exemplar till Upsala Nya Tidning. Bemötandet blev tämligen svalt. Något år senare lämnade han Uppsala för ett hus i Öregrund, där han fortfarande bor och verkar, och återupptog sin lärargärning, nu vid en högstadieskola i Östhammar, en födkrok som han idag för gott har lagt på hyllan. Numera ägnar sig Nilsson enbart åt litteraturen i olika former.
Vad gäller omdömen och försäljning skulle det, trots allt, bli bättre. 2002 gav bokförlaget Podium, ägt av det till Sveriges författarförbund knutna Författarcentrum, ett förlag explicit till för att på statens uppdrag att lyfta fram våra minoritetsspråk, implicit för förbundets "svenskspråkiga" medlemmar, ut novellsamlingen Jätten. Här hyllades Nilsson, inte minst i storstadspress och två år i rad erhöll han ett större penningstipendium ur Sveriges Författarfond plus, något längre fram, ett resestipendium till Aten. Samma sak, och i ännu högre utsträckning, vederfors nästa Podium-titel, Artur under kepsen, 2007. Här apostroferades han enhälligt, jämfördes med storheter som Torgny Lindgren och Mikael Niemi. I denna veva erhöll han också Östhammars kulturpris, nominerades till både det i Uppland prestigefyllda Lundeq-priset samt Ivar-Lo-priset. Artur under kepsen kommer för övrigt, att inom kort bli talbok.
Tja, det ovan stående är väl det mesta. Tilläggas kan möjligen att Nilsson, i synnerhet allt sedan sekelskiftet, med sin sakkunskap fungerat som mentor åt författare och blivande sådana av inrikes som utrikes härkomst. I övrigt håller han sig mest i skymundan. Som vanligt. Där trivs han, trots allt, bäst. Då och då tvingas tvingas han dock ut ur densamma för att underhålla i diverse samlingslokaler och till hösten är han han kontrakterad att framträda å bokmässan i Göteborg, dels som representant för Författarcentrum Öst, dels för Norr- och Västerbotten, som där nere ämnar slå sina påsar ihop. Förutom att kåsera om sin författarbana, sin bakgrund, ämnar han naturligtvis också ägna försvarlig tid åt sin då just utgivna åttonde titel, romanen Fader vår, Författarhuset, Västerås.

Ola F Nilsson i och under osannolika medelhavsvärmen i Öregrund den 8:e av juni dagar, 2008

När vågorna piskats för höga och jag riskerar att gå i kvav, gjuter jag olja på dem. En bra och högst nödvändig metod, har det visat sig. Det brukar lugna sig då, mitt hav, så att jag, åtminstone för en stund under seglatsen kan andas ut och få en uppfattning om min position, min bäring. Fast hur jag än korrigerar kursen, var gång fylld av förhoppningar, så tycks jag aldrig komma hem. Allt djupare och vidare tycks havet bli för varje försök, allt avlägsnare himlen. Ack, ja. Högt är priset för klarsynen. Numera är jag försonad med tanken på, att det är här jag skall vara till dess att jag en dag, alltför angripen av röta och genomstungen av skeppsmask springer läck och sjunker till tystnaden i djupet av mig själv. Nåväl, min vän. Fram till dess seglar jag ehuruväl, stundom i medvind, så att det sjunger om fören, då är det gott att leva, och stundom kryssar jag, kämpar för att erövra var distansminut. När allt blir för svårt och oöverstigligt, när allt närmar sig kaos, när jag varken vet ut eller in, skopar jag alltså min olja på vågorna, underoljan, för att kunna stäva vidare. Verbum heter den på latin, om det intresserar dig att veta, vilket på svenska är detsamma som ord.

Ola F Nilsson, april 2008