Jonas Lagheim

Jag har alltid varit fascinerad av hur mycket man kan säga med hjälp av siffror. Men kanske framför allt hur mycket man kan läsa i siffror. När jag var liten knatte kunde jag ägna timmar åt att läsa sida upp och sida ner med fotbollsstatistik. Allt för att hitta de där siffrorna som utmärkte sig, som var annorlunda, som berättade om nåt extremt ovanligt. Jag minns än idag min förvåning när jag upptäckte hur obegripligt orättvist spelprogrammet för fotbolls-VM 1954 var. Eller när jag genom att bara läsa några siffror lärde mig om Royal Antwerpens osannolika vändning mot Vitosha Sofia i Uefaupen 1989.
Jag tycker det är enormt underhållande än idag och med tiden har jag vidgat vyerna en aning också. Numera är det är kul med statistik och siffror på alla möjliga områden, inte bara sport.
Och givetvis tycker jag om att använda mina sifferkunskaper. Både genom att dela med mig av alla de fantastiska fakta jag har i mitt huvud och genom att beräkna, analysera och bedöma omgivningen med hjälp av siffror. Ibland är det skojigt, ibland är det mindre populärt.

Jag har inte alltid skrivit, men jag har länge inbillat mig att jag är hyfsat bra på det. När jag var drygt 25 började jag försöka bevisa att det var sant. Jag skrev ner små anekdotiska berättelser, inspirerade från min egen barndom, ofta med en hel del siffror inblandade. När jag tyckte jag hade tillräckligt många anekdoter gav jag mig på att försöka sätta ihop dom till en sammanhängande historia. Den historien blev så småningom boken "Bertils värld". Även om mycket i boken är uppdiktat, så är jag förvånad över hur många autentiska scener man kan få med i en barnbok.
Redan när jag var 12-13 år och gick i sjätte klass och började tycka att min omgivning var alltmer komisk, så vet jag att jag ofta tänkte att "det här måste jag berätta om någon gång, på något sätt". Det är möjligt att många av oss som tillhör den "betraktande" delen av befolkningen tänker så, kanske särskilt i den åldern. Men jag kommer aldrig komma över förvåningen över att jag sen lyckades.

När jag skulle bestämma mig för yrkesinriktning fick siffrorna ändå ge sig mot bokstäverna. Jag var varken den förste eller siste som utbildade sig till journalist på grund av lusten att skriva. Och egentligen övergav jag inte siffrorna, tvärtom kom dom till användning gång på gång även i det journalistiska arbetet.
Men som så många andra med journalistutbildning, har jag mest fått jobba med helt andra saker. Lärare, vårdare, och numera personlig assistent.