Eva Gullberg
En dalkulla som åkte till Stockholm för att bli sångerska, och råkade bli författare i förbi farten. Så kan man väl bäst sammanfatta det hela.
Den egentliga anledningen till att jag flyttade ner till Stockholm var för att jag ville - och fortfarande både vill och ska - bli sångerska, var att jag hösten 1990 såg The Phantom of the Opera för första gången och ingenting blev sig likt efter det.
Jag föll för Fantomen så fort han visade sig på scenen, ja till och med innan dess. Jag blev helt enkelt nyfiken på vem han var och varför han blivit som han blev. Hemma efter föreställningen började funderingarna och så satte jag mig ner för att skriva och resten är historia.
Jag älskar att skriva. Att få titta in i andra människors liv för en stund, till viss del styra dem, men också ge dem utrymme att få göra som de vill är så spännande. Många är de gånger som jag blivit överraskad över någon figurs utveckling. Jag behöver skriva för att må bra.
Men ingenting blir skrivet utan musik, och ingenting får mig att känna så starkt för något som musik. Den kan göra mig fullkomligt stum och handlingsförlamad. Få mig att gråta näst intill hejdlöst för något människoöde - Fantomen är bara ett av dessa öden.
Inget går upp mot känslan av att få sjunga själv. Att ensam fylla ett rum med min röst, att besegra komplicerade koloraturer och melodier, att höra och inte minst känna rösten utvecklas under månader och år, bli hel och smidig. Det är sann lycka för mig!
Författare var den mest avlägsna drömmen som blev sann för mig. Nu har jag kvar att bli sångerska och banne mig om inte det ska bli sanning det också!