Jag är född 1952 i Halabja, en stad i irakiska Kurdistan, och är nu bosatt i Västerås. Min far var socialist och mor religiös, deras olika uppfattningar och diskussioner var alltid konfliktladdade och detta gav mig ett bredare lärdom om livet. Bland mina finaste barndomsminnen är kvällarna med min pappa, jag hade ju förmånen att ha en barndom i en tid innan tv:n tog kontrollen över människornas samvaro. På sommarlöven läste jag Koranen hos en mycket snäll Mulla och lärde mycket av honom.
1961 bröt kriget ut i våra trakter. Även om mycket av min uppväxt handlar om det så fanns där även annat, till exempel de kurdiska sångerna, dikterna - som beskriver så mycket av glädje, sorg, kärlek, hopp och förtvivlan. Tidigt i min ungdom, började jag läsa och läste allt som kom i min väg. Jag försökte fly från tillvaron och hittade ett gömställe i läsandet. Och jag började skriva- dikter, prosa och artiklar. Tyvärr förlorade jag min diktsamling som jag skrev under min ungdomstid.
1977 arbetade jag som lärare vid universitet i Sulaimania och 1979 flydde jag från hemlandet. Det var egentligen en slump att jag kom till Sverige. Jag hade två telefonnummer till bekanta med mig vid flykten, och egentligen ringde jag först på numret till Holland, men eftersom det tutade upptaget där, kom jag så småningom till Sverige. 82-87 arbeta på flyktingförläggningar, som tolk, flyktingassistent, lärare och fritidsledare innan jag 1991 tog socionomexamen. Jag arbetar som socialsekreterare inom Västerås kommun. Jag är sedan 12 år gift med Anneli. Vi har en åttaårig dotter, Sara.
1992 besökte hemstaden Halabja. Staden låg i ruiner efter bombningarna fyra år tidigare - det gör den för övrigt fortfarande. Här och där fanns det något hus, som var till hälften beboeligt. Av det hus jag vuxit upp i fanns bara väggarna kvar. Bara ett enda rum hade bevarats, och där bodde en familj som flytt dit från någon av de kringliggande byarna. Det enda jag hade kvar av mitt förflutna, var en anteckning, som jag ristat in i väggen med kniv. Det var under den här dagen då jag promenerade i Halabja utan att känna igen någon av de människor jag lämnat bakom mig, som tanken på den bok föddes som nu blivit romanen "Som en svart vind. Den handlar om ett liv som fanns men som förstördes - av kriget. Som person tar jag avstånd från alla sorters våld, ingenting är värd att offra ett liv för. Jag är anhängare av mänskliga och demokratiska rättigheter och det jag sätter främst är respekten till människor, alla människors lika värd oavsett tro färg eller nationalitet.