En gång för länge sen skrev en liten parvel en ganska hopplös historia om en taxi. Den parveln var jag. Det skedde i Norrköping, där jag föddes och växte upp.
På den vägen är det.
Lite så här i efterhand kunde jag kanske ha varit mer ansvarsfull. Ni vet, det där med att skaffa villa, Volvo, vovve och så? Men istället siktade jag in mig på att skriva. Jag började som ung tonåring (historien om taxin) och fortsatte genom livet. Skrev. Och skrev. Och skrev. Man kan med fog påstå att jag utbildade mig själv i författande. Okej, skolan hjälpte till en hel del, men jag fortsatte där plugget tog slut.
Efter att ha spenderat många år på att hitta bohemen i mig, blev jag antagligen lite mer ansvarsfull. Fast först efter att ha tillgodogjort mig en aldrig avslutad utbildning inom samhällsplanering. Tro mig, det är lika tråkigt som det låter (även om stadssimulatorer på dator kan vara ganska underhållande). Istället för att plugga så skrev jag. Och skrev. Och skrev.
Jag har alltid haft målet att bli författare. Det är nog därför jag är arbetslös. Detta bevisar antagligen vilken världsfrånvänd typ jag är, eftersom författare sällan blir rika (men kanske lyckligare än andra). Visst är det tufft ibland, men jag har aldrig gett upp. Inspiration finner jag i olika ämnen, alltifrån kultur och religion, till politik, HBT-frågor och Monty Python. Och resor. Även korta sådana, som de där man gör med pendeltåg.
Man tänker nämligen riktigt bra på pendeltåg. Idén till min första (publicerade) bok kom på ett pendeltåg, någonstans mellan Stockholm Södra och Älvsjö Station. För närvarande inhyses sålunda min lekamen i Stockholm, där jag samman med katter och dammråttor gör mitt bästa för att få folk att skratta. Jag är en sån där jobbig typ, en obotlig optimist, en sån där som på frågan om jag sitter med foten i kläm skulle svara:
"Jajamensan!"

Joakim Andersson