Utdrag ur inledningen till "SYSKONBARN":



"Hon sˆ§tter sig ner pˆ€ huk vid strandkanten. Hon har lˆ€ngt ljust hˆ€r som faller fram ˆver hennes panna och som kommer i vˆ§gen fˆr hennes ˆgon. Med sin hˆgra hand och spretande fingrar griper hon om den fuktiga sanden och kˆ§nner hur den trˆ§nger in under naglarna.


Det ˆ§r kallt. Dimmigt och kallt. Dimman blir till nˆ§r sundet mˆter land och gˆr att det verkliga blir mindre verkligt. ˆñver de vita dimslˆjornas fˆrblindande ysterhet ljuder tunga tjut frˆ€n fˆ§rjornas mistlurar, desperata rop pˆ€ hjˆ§lp i en kvˆ§llning som fˆr en liten stund sedan var mild och fˆrtrollande.

’ÄìMirou? Viskar hon med hes och fˆrsiktig rˆst, Mirou?

Frˆ€n ingenstans ˆ§r han dˆ§r med sin lurviga, vˆ€ta pˆ§ls, stryker sig mot hennes ben och sticker upp nosen mot hennes ansikte fˆr att sedan fˆrsvinna in i det mjˆlkvita mˆrkret igen. Hon ler svagt efter honom, med tunna lˆ§ppar som skiftar i blˆ€rˆtt och kinder som ˆ§r grˆ€bleka.


Hon griper om ett vasstrˆ€ och skriver sitt namn i sanden med det. Alyna, skriver hon och reser sig upp. Hon betraktar tecknen i den grˆ€svarta, av tˆ€ng fˆrorenade sanden och hennes blick blir svart, alldeles svart och ogenomtrˆ§nglig. Sedan sparkar hon med sina fˆtter i det grˆ€svarta och fˆrstˆr det hon har skrivit.

’ÄìMirou?

Den mjuka marken har lˆsts upp under hennes fˆtter och hon trampar i vatten, det klafsar om gummisulorna och det vˆ€ta sugs upp av hennes strumpor och byxor. Obehaget, ensamheten i det allt mer slutna rum vˆ§rlden fˆrvandlats till, bˆrjar jaga hennes nerver och hon kˆ§nner rˆ§dsla infˆr det snabbt tilltagande mˆrkret. Hon bˆrjar gˆ€ med smˆ€, fˆrsiktiga steg. Hon har glˆmt bort varfˆr hon ville ut och kˆ§nner sig konstig, sinnesfˆrvirrad, vilsen. ˆÑndˆ€ har hon varit hˆ§r fˆrut, mˆ€nga gˆ€nger fˆrut. Hon intalar sig att hon ˆ§r trˆtt nu, att hon borde ta sig hem igen. Hon vrider pˆ€ huvudet fˆr att se om hon kan ta en annan vˆ§g hem, men hon ser ingenting, absolut ingenting omkring sig. Hon hˆjer sin rˆst och ropar pˆ€ Mirou igen men hunden kommer inte, han ˆ§r fˆrsvunnen och nu blir hon rˆ§dd, riktigt rˆ§dd. Det har blivit sˆ€ tyst, alldeles stilla, hon stannar med ens.


Hon har kˆ§nt natten ˆver Helsingborg fˆrr. Hon har funnit ro och vˆ§lbehag i de smekningar mˆrkret, blˆ€sten och intimiteten erbjudit. Men frˆ€n sundet, som kan glittra och fˆrfˆra och locka, kommer bara dimma vˆ§llande, som kokande mjˆlk ur en gryta pˆ€ spisen. Bakom henne, dˆ§r allmˆ§nningen kan breda ut sig med maskrosor och smˆrblommor och solbadande mˆ§nniskor, finns bara vˆ€tt grˆ§s och mˆrker och sˆ€ finns ljuden dˆ§r, men ljuden bestˆ€r av flˆ§mtningar, tjut och klagande rop ur strupar hon inte kan se.


I Alynas varma brˆst ramlar fˆ§ngelsemurarna ihop och ˆ€ngesten slˆ€r sig fram med hˆjda knytnˆ§var och blodiga kedjor och rovdjursvassa tˆ§nder. Minnen med rˆtter i hennes fˆdelse ur moderlivet, trˆ§nger sig fram och viskar med hˆ€nfulla stˆ§mmor att det finns nˆ€got mer ˆ§n natten som skrˆ§mmer henne. Hon tar nˆ€gra steg fram, vˆ§nder sig om, fortsˆ§tter ˆ§nnu nˆ€gra trevande steg och stannar sˆ€ igen. Hon vet inte lˆ§ngre var hon ˆ§r. Hon skriker till, ett flˆ§mtande skrik, det kvˆ§vs halvvˆ§gs upp genom strupen." Vill du lˆ§sa mer? Se baksidan!



Tillbaka