Fader vår
recensioner
Välskriven mardrömslik handling
--- Fader vår är samtidigt oerhört välskriven. Det är helt enkelt svårt att lägga den ifrån sig. Språket är mardrömsaktigt sårat och jagat. När jag läst färdigt vet jag inte vad jag varit med om. Jag får bara en känsla av att romanfigurens smärta kan säga oss något om den tid vi lever i. Att vi jagar och jagas. Att det ibland är svårt att veta vad som är verkligt och kanske att verkligheten är så förbannat osäker att det ibland är tryggast att värma sig djupt inne i en feberaktig mardröm.
Lars Hedström/NorrbottensKuriren
Läs hela recensionen
Besynnerliga drömbilder
--- Här finns brottstycken ur något slags tänkbar verklighet, lantlig, tidlös eller en blandning av nutid och äldre tider, men så snart en helhet börjar skymta bryts den sönder och splittras i de underligaste och närmast drömska scener. ---
De mest känsloladdade avsnitten, som samtidigt är de litterärt intressantaste, handlar om något slags fadersuppror, om brutalitet och en långtifrån förfinad sexualitet. Det andra huvudtemat, som antyds i titeln Fader vår, är den klassiska auktoritära fadersgestalten som också kan uppfattas som Gud eller en sträng arbetsgivare---
---en originell och personlig bekännelse från en man med obetvinglig dragning till vårt formbara språk.
Tore Winqvist/UNT 2008-12-03
Läs hela recensionen
I Orwellska anda
--- Romanens bästa stund utspelas i Staden, "det sista alternativet". Dit har vår berättare kommit efter strapatser genom skogsklädda vidder, runt bottenlösa tjärnar och över ofruktbara myrar, det vill säga över den allsmäktiges domäner. Men också genom ett knivstick som förändrat tillvaron i grunden.
Författarens myllrande fiktiva stad luktar 1800-tal, medan kvinnosynen är rena medeltiden, snällt sagt. Och med inträdet i staden blir prosan än febrigare och flödande. Ola F Nilsson har verkligen ordet i sin makt. I Orwellska anda skildras staden Lyckan som är en plats där kvinnors centrala, allt överskuggande roll, är föderskans. Men "en stressad höna värper inga ägg", vilket gör att man trots allt måste behandla dem med "silkesvantar".
Men så finns där en kvinna som heter Beatrice, och något som kallas kärlek. Eller är allt bara en dröm? v Tja, frågorna söker svar långt efter jag lagt ifrån mig Ola F Nilsson 235-sidiga roman. En märklig läsupplevelse var det dock.
Ingemar Nilsson/ Kulturen
Läs hela recensionen
"Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas" heter det i prologen till August Strindbergs mästerstycke, Ett drömspel.
Ola F Nilsson från Norrbotten men sen åtskilliga år bosatt i Öregrund utgår nog från samma disposition. Sömnen, som skulle vara befriaren, uppträder ofta pinsam och när plågan är som stramast infinner sig uppvaknandet, som ibland innebär ett större inferno än drömtillståndet. Njutningen bär inom sig både skräck och plåga - för njutningen hinner knappt passera förrän Sisyfosstenen måste rullas ännu en gång uppför den branta slänten. ---
Vad som är sjukt och friskt är inte lätt att skilja ut. Tillståndet är stundom svårt psykotiskt, alla namnlösa gator och hus skrämmer berättaren. Starka ljud skär vasst inom honom: sågandet, spikandet. Han står ofta som åsnan och tvekar om vilken hösäck som passar bäst. Det blir en ständig kierkegaardsk vånda, ett antingen eller, och fel hur valet än tycks bli. ---
Ola F Nilssons textmassa kastar omkring intrycken. Han sätter läsaren i en karusell där plötsligt upp blir ned. Han är ibland nästan hänsynslöst naken - kanske för att just göra läsaren reflekterande och klar över sin egen väg, eller brist på väg …
Erik Yvell /Hällekiskurren 081012
Läs hela recensionen
VEM ÄR HAN som döljer sig bakom Fjorton A Blå och med sådan hetta berättar om det fruktansvärda liv han och hans bröder genomlider vid det löpande bandet på Stora sågen? Och vilka är de som mitt i natten tassande hämtar honom till Härskaren för att utstå hans mumlande utläggningar och vedhårda armar? ---Men jag läser och läser, för språket är som en sprutande läskedrycksflaska, och jag inte sluta förrän jag ser "hur det går".
Annika Burholm / Västerbottens Folkblad
Läs hela recensionen
Michael Nyhaga/Bibliotekstjanst skriver att Fader vår är en drömlik uppgörelse med en allsmäktig fadersgestalt. Han menar att det är "som en lång feberdröm: fascinerande och stundtals obegripligt. Ålderdomliga uttryck, spetsiga iakttagelser, vackra formuleringar, fragment av myter, oanständigheter och litterära anspelningar forsar fram ur sidorna".
---Man får följa det ömsom veka, ömsom rasande jaget på en slags livsresa, över tankarnas regnbågsbroar mot snårskogsklädda venusianska höjder --- en grym, patriarkal värld, ett sågverk, en militärförläggning, uppfostringsanstalt, dårhus, fängelse - allt går i vartannat, scenerier, tider, bröder, röster. Ingen frihet finns, bara underkastelse, tvång --- En på sätt och vis mäktig, mörkt stinkande kulturpessimistisk vision eller drömsyn ---
Pia Bergström/Aftonbladet 20080818
Läs recension om Artur i kepsen
Märklig läsning
--- Ola F Nilssons svarta suggestiva, men i bland nog så ordrika, prosa skildrar ett mörkt och otryggt samhälle. --- Ordningen är hierarkisk. Alla vet sin plats, för annars kan de som vissa, bara försvinna. Den allsmäktige vill ha lugn och ro vart han än vänder sitt allseende öga. Och det vet Fjorton A Blå, som vår berättare kallas på sågen. --- Romanens bästa stund utspelas i staden. Dit har vår berättare kommit efter strapatser genom skogsklädda vidder, runt bottenlösa tjärnar, över ofruktbara myrar, det vill säga över den allsmäktiges domäner. Men också genom ett knivstick som förändrat tillvaron i grunden. --- Ola F Nilsson har verkligen ordet i sin makt. I orwellsk anda skildras staden Lyckan som är en plats där kvinnors centrala, allt överskuggande roll, är föderskans. --- Frågorna söker svar långt efter det att jag lagt ifrån mig den 235-sidiga romanen. En märklig läsupplevelse var det.
Ingemar Nilsson/Piteåtidningen 20081006
Recensionen i sin helhet
Tillbaka
Beställningslista