Tåget rusar genom natten. Bort från det gamla. Mot friheten. Mot mångfalden. Mot konkurrensen. Passagerarna är upphetsade. Förväntansfulla. Men några anar oråd. Med darrande händer försöker de dra i nödbromsen.
Deras förste lokförare, en man vid namn Boris Jeltsin, om ni minns honom, har redan lämnat tåget. Men innan han försvann gjorde han följande uttalande: "Om jag hade velat dölja något, hade jag sagt er sanningen."
Det är den kallaste vintern i mannaminne. På gatorna kör räddningsbilar omkring och samlar ihop ihjälfrusna människor. I en iskall våning väntar Laura otåligt på sin älskare Alexander. Men Alexander kommer inte. Stödd på en käpp tar han sig just nu mödosamt och oändligt långsamt fram genom snöstormen. Snön piskar hans ansikte. Modern hänger tungt på hans rygg. Hon håller så hårt om hans hals att han har svårt att andas. Ingen Betlehemsstjärna visar vägen.
Björnen vaknar är en roman om kärlek, om längtan och om girighet. Om barndomens minnen och barndomens drömmar, om nattens bilder reflekterande mot tv-såpornas världar, om tankar om det förgångna i den nya tidens strömmar.